Transkribering: Skolplattformen: IT-projektet som gick snett - Olle Lidbom berättar (avsnitt 55)

Detta är en maskinell transkribering (KB-Whisper) av avsnittet som publicerades 2024-10-04. Fel kan förekomma.

Lyssna på avsnittet: 55: Skolplattformen: IT-projektet som gick snett - Olle Lidbom berättar Läs sammanfattningen: Skolplattformen – Lärdomar från ett 1,2 miljarders IT-haveri (55)

Transkribering

Jag frågade vad är det bästa med skolplattformen? Det är väl nån som har kryssat ut sig, så bra att veta hur dåligt det kan gå eller hur viktigt det är med projektledning eller med att göra det tillsammans med sin användare. Den du hör prata är Olle Lidbom. Han har skrivit en bok om projektets skolplattformen. Boken heter Skolplattformen. En sann historia om miljarderkonsulter, föräldrar och barn.

Den handlar om det här projektet som Stockholms stad hade för att ta fram en ny skolplattform som skulle ersätta en massa datasystem inom Stockholms stads skolvärld. Det gick inte så bra. Kosta långt över miljarden. Det fanns massor med lärdomar och det berättar Ola om idag i podden. Andra lärdomar kan man få om man går på Daniel Karlsson och min kurs i AI för projektledare. Så gå in på Projektledarpodden.sc-ai och sen anmäla er i alla fall som intresserad så får du mer information.

Jag som har podden heter Mattias Ejbe. Nu kör vi! Du lyssnar på Projektledarpodden. En podd för dig som gillar att leda projekt- och vill lära dig mer av andra om projektledning. Idag har vi med oss Olle Lidbom. Han har skrivit en bok om skolplattformen. –Välkommen till Projektledarpodden. –Tackar.

Det här är jätteintressant. Jag har varit inne på det tidigare. Det är intresserade av projekt som inte går så bra. Du har engagerat så mycket att du har skrivit en hel bok om det. Hur kom det sig? Jag har 320 sidor om ett havererat ledarprojekt eller ytlig upphandling som går snett.

Jag tycker det är kul att skriva böcker, jag tycker det är kul med research. Gräva och i det här fallet försöka förstå vad som gick så fel. Det var ganska tydligt på en gång 2018 när Skolplattformen lanserades i Stockholm. Det här är inte bra. Det här är fullt med problem och fel och misstag. Alla vi som använder andra svenska appar ser att det inte ska vara så dåligt.

I samtiden som Skolplattformen släpps 2018- Så har vi ju framväxt av kanske mest framgångsrika svenska it-företagen någonsin med Spotify över världen. Vi har Klan, vi har Candy Crush, Mojang som är Minecraft. Vi har Zettel. Vi har ett otroligt starkt framväxt av framgångsrika it-projekt. Och samtidigt har vi det här så åt andra hållet. Så det tänkte jag så här, nu måste jag få veta vad var det som gick fel och då började jag skriva den här boken.

Och tre år senare har du den i handen. Den är otroligt. Jag har läst den. Den är jättebra. Du skriver på ett väldigt bra sätt och det är enkelt att läsa. Du kommer verkligen till tjänan med många saker.

Man får till och med skratta lite så funderar man på vad man skrattar åt. Ja, den är lite absurd. En absurd svartkomedi på sina ställen. Tragekomisk, det var väl det jag sa till en kollega här. Jätteintressant. Om vi börjar från början då.

Vad var den ursprungliga versionen? Vad var Skolplattformen? Skolplattformen var ett projekt som startades 2013. Då bestämde sig Stockholms stad för att göra nåt åt den enorma floran av IT-lösningar- –som finns i skolan. Många av dem har sin grund på 70-talet. Det här är till exempel femaläggning för rektorerna.

Men det kan också vara närvaro, hantering, betygssättning, sätta om dem. Men skolmatsedel, skolplacering, alla de här systemen var… Många av dem var väldigt gamla. Och sen fanns det också leverantörer som sa att vi kommer behöva lägga ner dem här, så att ni måste byta upp dem. Och Stockholm stad var väl också lite skrämda av den här GDPR-lagen som kom. Man såg att lärarna gjorde på olika sätt en del. –och kanske ringde, hade ett Instagram-konto där man kommunicerade med– –sina våras havare i klassen.

Det var en drivkraft. Man var orolig att man bröt mot GDPR-laget. Då startade man ett projekt som kom till skolplattformen– –där man skulle föra ihop alla de här behoven i lösning– –från förskolan till Komvux och allt däremellan. så skulle det vara som ett jätte-IT-plattform. Man pratar om IT som Big Bang. Man skulle ersätta allt det andra och vara ett sånt här megaprojekt. Det fanns en sorts fälvändamål i det nästan.

Det skulle vara jättestort. Det var ju större desto bättre. Så det var bakgrunden att man skulle föra ihop alla de här behoven i en enda skolplattform. Och vilken var drivande i det här? Var det de i skolan eller var det politiker? Det skulle vara tjänstemän tillsammans med konsulterna.

Och tjänstemännen såg väl dels att man satt med en teknisk skuld i gamla system som man också var orolig för att man skulle kunna underhålla. Vad hände med dem framåt? Kommer det lagstiftning och så där? Men sen också det som jag tror finns i alla förvaltningar, alltså en sorts behov av att bygga ett monument över sig själv. Eller man vill visa att man har gjort ett avtryck i historien. En del skriver böcker, andra skapar lite system.

Men det tror jag också fanns det här, att nu ska vi göra någonting som gör ett avtryck. Man pratade om att man skulle bygga en skolplattform i världsklass. Ambitionen var inte att göra det bra för läraren utan att göra någonting som var bra, bäst i världen. Så jag tror att den där fåfängaren var ett ganska viktigt inslag. Sedan hade man också konsulter som naturligtvis såg en möjlighet att sälja på Stockholm stad nya IT-lösningar med god avans. Jag tror att de framför allt drev det här.

Lärarna ville absolut inte ha nåt nytt skolplattform. De är väldigt bakosträvande, väldigt individualistiska. De vill egentligen inte ha nån standardlösning. De ville välja själva hur de skulle passa i deras egen utbildningsstil. Vårdnadshavarna var nöjna med labb från läraren i ryggsäcken. Politikerna tyckte nog inte heller att det var jättekul att behöva investera så mycket pengar i ett sånt här projekt.

Det är ganska tydligt att det är där det tar sig en början. Bland tjänstemän och deras leverantörer. Vet du skälet till att man inte övervägde att handla upp nåt redan färdigt- som många andra kommuner har gjort? Ja, dels ska man säga att man hade… Jag tror det var ganska svårt att göra en sån färdig upphandling. Nu har man gjort det i Stockholms stad, med InfoMentor och Tempus bland annat.

Det är toppen på det här. Det finns en massa väldigt stora underliggande system. Det finns inga färdiga modeller hur man integrerar mot både skattemyndigheten och bostadsregister. Det är en otroligt avancerad flora med datasystem som är enorma i Stockholms stad. Jag bor nu med Gnestel som är en liten kommun. Där kunde du föta allt det där med ett Excel-ark.

Det är inte större än så, men Stockholm är så pass stort att man var tvungen att göra någonting större. Men trots det hade man en idé om när man gick ut och gjorde upphandlingarna. Vi ska inte bygga det här själva, utan vi ska köpa fem stycken befintliga system. Ett för femaläggning, ett för betyg och omdömen och så vidare. Så man hade en idé om att man skulle köpa fem stycken lego-bitar och så skulle man sätta ihop dem. Det skulle bli skopplattformen.

Det var idén. Sen hade man inte riktigt besvarat frågan- -“hur ska de fem legobitarna prata med varandra?” Och vad händer om två legobitar gör samma sak? Där börjar det här projektet bli väldigt komplicerat. Det är stor behov av det som gör den här bodden. –Och fanns det projektledning? –Ledande frågan. Stokholms bildningsförvaltning på Stockholmsstaden förvaltar 20 miljarder om året. Det är framför allt då att det ska gå till undervisning.

Det ska bli löner till lärarna och lärarna ska göra bra undervisning och få bra skolresultat av sina elever. Det är huvuduppdraget för bildningsförvaltningen. Det är de bra på. Skolan i Stockholm har utmaningar men man har väldigt hög kvalitet. Men man är ingen expert på IT-upphandlingar, man är ingen expert på att äga projekt inom IT. Så när man drar igång det här projektet har man nog en självbild av att det inte är så svårt.

Man har också en styrmodell för projekt inom Stockholms stad som kallas för lilla ratten tror jag. Eller ratten. Så man tyckte att man hade på pappret i alla fall hur man gör. Men man inser nog ganska snart att det här är lite mer komplicerat än så. än så. Det här kräver specialkompetens och då bör man bocka in konsulter. Man hyr in konsulter.

I några fall så anställer man konsulter som man har hyrt in och det här får ju hela projektet ganska snabbt kantra. Liksom ägandeskapet ligger inte längre kvar hos huvudbildningsvaltningen utan ligger hos konsulterna. Jag har ju en scen i boken här. Då är det ett möte som en av de här legobitarna vill ha. Då sitter det 20 stycken konsulter i rummet och en tjänsteman från Stockholm stad. Det är för mig en så tydlig bild av att det här inte då är längre ett projekt som Stockholm stad driver.

Det här är en självlevande amöba av konsulter som har tagit över och driver det här med helt andra mål än Stockholm stad. Jag får så mycket frågor kring det här. Tänk på projektteamet då, vi är redan där i början. Visste de omfattningskrav och jobbade med de här bitarna? Vad de skulle göra? Ja, man tog in Gartner då som skulle utreda hur den här upphandlingen skulle göras.

Det har jag faktiskt inte riktigt förstått varför. För Gartner är ett duktigt analysföretag, duktiga på projektledning. De har ingen erfarenhet av skola och ingen erfarenhet av offentlig upphandling vid det här laget. Det är lite märkligt att man väljer dem. Men de sätter ändå upp idén om att man ska köpa legobitar och att… Ja, och lämna det tillståndsfans, stadsjurister som sätter ihop ett upphandlingsdokument.

För det är man ju väldigt bra på inom förvaltningen att göra skall- och börkravslister. Så det sätter man upp. Och det är också en klassisk vattenfallsmodell egentligen. Man berättar här att de här lösningarna ska finnas. Man ska kunna sätta betyg. Man ska kunna sitta meddelande om när det är utflykt till barnen och så vidare.

Så det sätter man upp. Jag tror att 2000 sidor ungefär för varje sån här modul. Så totalt är det ju enormt mycket krav. Och det gör ju juristerna lite tillsammans med de som har tagit fram upphandlingsunderlaget. Men de försöker också prata med lärare. Problemet är att man frågar…

Kan vi få prata med er, lärare? Så skickar man ut förfrågan. Kom till Stadshuset tisdag 12.30 till 14.30 för en workshop. Det är bara det att om du arbetar i Segeltorp eller i Julstad- 12 och 13 tisdag, är du lärare har du en lektion. Det kommer ingen på de här mötena. Man har väldigt dålig förankring i lärarnas behov.

Några intervjuar kommer på de här, tar ledigt eller har möjlighet att uppdra det. Man är IT-samordnare på sin skola eller sitt arbetsteam. De tycker att det ingår i sitt jobb. Men de får också ganska snabbt klart för sig de som kommer i sådana här… Alltså det är typ kanske inte den IT-ansvariga på skolan och inte läraren. Eller människor som är väldigt sådär och vill att…

Utbildning ska ske inrikt en väldigt…fyrakantig matris. Så man får ju också en väldigt dålig verklighetsförankring…i hur man tar fram det här upphandlingsunderlaget. Vilket man då får äta upp sen i projektet. Så det börjar egentligen med att vi har inte ordentliga krav. Vi har lite utmaningar med lagstiftning och offentliga upphandlingar. Och hur fungerar det här med politiker, tjänstemän och konsulter då?

Samarbetet? Ja, alltså politikerna de är ju glada över att få göra någonting, storslaget. Samtidigt så har ju under den här tiden där man utvecklar då mellan 2013 och 2018 De har ju politikerna många andra problem. De har fallande prisresultat i Sverige. Skolresultaten sjunker i Stockholm. Många nya länder som kommer till Stockholm skapar en stor utmaning för skolsystemet.

Man kan säga att politikerna har väl fokus lite på andra saker än på det här i deras lilla IT-projektet. De är borta från banan. De får ju rapporter och under tiden får de också brev om att säga Vi måste ha mer tid till det här projektet. De är inte jätteaktiva till en början. Men tjänstemännen blir väldigt beroende av konsulterna. Det gäller alla delar av de här fem legobitarna.

Det som gör det ännu mer… Det här är det märkligaste i den här upphandlingen. Man köper de här fem legobitarna, men säger inget om hur de ska prata med varandra. Man ber heller inte leverantören att specificera det. Man säger bara att det får ni göra på löpande räkning. En leverantör berättade att vi förväntades lämna in pris för junior-, medel- och seniorutvecklare.

Och att en juniora kostar 700 och en seniora 25. Du kan ju gissa vilken prisnivå det blev på de konsulterna som man fakturerade för. Det var de dyraste, förstås. Så många av de här leverantörerna till Lego-biten av konsulterna tog också tillfället i akt. Det fanns en väldigt odefinierad extremt central del av det här projektet. Hur ska betygsdelen kommunicera med närvaro-delen?

Det där var helt odefinerat från början och var det väldigt länge. Det försökte man lösa löpande och det behövde man väldigt mycket konsulter. Så där hade man ju också ett svart hål egentligen med konsulttimmar. Man läser protokoll eller har ju också intervjuat människor. Där uppstår det väldigt mycket konflikter. Det skulle vara kul att ha ett proffs om dig och dina lyssnare som tittar på det här.

För där tror jag att det finns mycket skräckhistorier som förstör för hela projektet. Jag har faktiskt begärt ut lite dokument kring det av ett allmänt intresse. Det är också intressant när du gjorde boken och bjöd ut dokument. Fick du ut allt du ville ha ut? Ganska mycket ändå. Utmaningen är att hitta rätt dokument.

Jag skriver i boken, jag får ett telefonsamtal. Då är det en person som hör av sig, som har jobbat i ett av de här projekten inom skopartformen. Men han ringer väl till mig egentligen för att kolla om jag är en påligtig person. Han tycker att jag verkar sund och sen skickar han en lista över de här dokumenten ska rubera ut. Och de hade aldrig hittat själv för att de är djupt begravda i offentlighetsprincipen här på Stockholms stad. Och dessutom har man byggt göringssystem och dokumentsystem.

Jag har också försökt hitta fram till, men allt finns inte. Framför allt skulle jag gärna ha läst fler mejl mellan tjänstemännen och konsulterna. Man behöver inte spara dem så länge, så de är tyvärr i stor del raderade. Jag är imponerad över att du har fått ihop detaljrikedomen. Jag har läst Rambels rapport och lite andra av de här dokumenten. Styrgrupper och styrningen av projektet, har du koll på?

Från politiker och ner till konsulten som sitter och gör nånting. Fanns en styrning, en linje där emellan? Du har varit inne på hur de här olika bolagen samarbetade. Fanns det nån tanke på hur det skulle gå till? Det gjorde nog inte det. Om man tittar på hur styrgruppen och arbetsgruppen är upplagd så…

På pappret i alla fall, och den finns ju i den här Rambelrapporten som du pratade om, och också en PVC-gjorde en utredning som också är mycket, mycket hårdare än Rambelrapporten egentligen, kring vad som har missköts. Det är ju, alltså allt. Allt som de tittar på är ju bara röda flaggar. Men då tittar de också på styrgruppen och de säger ju att den är väldigt otydlig. Det är väldigt otydligt vem som är beställare och de gör ju intervjuer och ser ju att Det kan tas beslut och mot beslut. Det kan man ta beslut som påverkar andra delar av projektet- utan att de andra delarna får reda på det.

Det är ett väldigt mishmash av dålig projektstruktur. Det här hänger väl lite ihop med det som jag antydde här i början. Man sätter också ner fem stycken väldigt detaljade kravspesar på- vad skolplattformen ska vara. Sen ber man en bön och så går det fem år och hoppas att det ska vara bra- fem år senare när man lanserar. Och det ställer ju till då också en förstås i projektledandelen för att ett sådant exempel är ju att man halvvägs in i projektet upptäcker sig av men det här med att sätta betyg, det är ju inte jättebra på förskolan för det har man ju inte betyg.

Och sen har man ju också komvuxelever, de har ju inga vårdnadshavare, de är ju över 18. Så där är det som, de har ju en helt andra behov. Man kommer också på 2018 när man lanserar att just det, man använder mobiltelefon. Det gjorde man 2013 i samhället, sträckas från 2018. Vi kanske skulle ha tänkt på att mobila anpassar den här plattformen. I det där så tror jag också att det blir väldigt mycket som ställer till det i styrgruppen och projektledningen.

Att man har en kravlista som alla egentligen jobbar emot. Den är fem år gammal och den har tagits fram av upphandlingskonsulter och jurister. Inte av lärarna eller eleverna eller vårdnadshavarna. Vårdnadshavarna var över taget inte i någon fokusgrupp. Det här var ju det. Man pratade med lärarna så hade man hade man liksom haft en mer agil utvecklings modell så hade man kanske kommit undan med att styra Styrmodeller var lite mer ad hoc eller lite otydlig.

Men i och med att man hade valt en ganska klassisk LOU-upphandling för det här projektet så blir det väldigt stelbent. Leverantörerna bryr sig inte på slutet så skiter de i om det blir en bra produkt eller inte. De vill bara kunna checka av mot kravlistan i upphandlingen. Det blir naturligtvis väldigt jobbigt för projektet. ledarna här som vill ha en fungerande produkt. Budgethanteringen måste ju visa på att kostnaden rusar. Du säger att fokus kanske inte är låg därför att det fanns mycket andra problem i staden.

Men någon måste ändå ha reagerat på det här. Ja, det är lite svårt att förklara hur det kunde få fortgå. För att man ser ju att det går väldigt mycket tid och att det är det som är det stora bekymret. att det tar mycket mer tid än vad det är tänkt. Projektet skulle lanseras, men behöver slutas upp hela tiden. Det är ett större problem för tjänstemännen och politikerna än att det blir dyrt. Sen är det väldigt slappt hanterat.

Det har nog att göra med att Stockholms stad tar in väldigt mycket konsulter. Jag har tittat på inte alla, för det är hundratals, tusentals fakturer, Jag har tittat på ganska många fakturer. Det är många av dem som attesteras av konsulter. En konsult skickar en faktur till Stockholms stad. Vi har ingen aning om vem som har beställt det här. Men det har konsulten vi har ute i, så den får attestera fakturan.

Det är också en väldigt slapp hantering av skattemedel. Jag tycker att det är väldigt märkligt att det får gå till så. Det får ju gå till så. Det är inte olagligt, men i mina ögon ser det väldigt korrupt ut. Så då rusade kostnaderna, tidplanen hölls inte. Vi visste inte exakt vad vi skulle leverera.

Men till slut levererades någonting, och då fick vi lite användarfeedback snart. Ja, den kom väl dag ett, kan man väl säga. Eller kan jag säga, om man börjar med att visa upp det för lärare… De har ett par dagar innan skolstartet, så ser man att de ska rulla ut det här. Och lärarna är så här, va? Varför då?

Det vi hade var väl jättebra. Det här är allt. Det ser ut som Microsoft Teams eller SharePoint. Men sen när det går ut till vårdnadshavarna så blir det ännu mer kropp i verkligheten. Det har delvis att göra med att den inte är mobilanpassad. Du kan inte använda mobiltelefonen.

Men också den överlastas, servrande under dimensionerade systemen. men också väldigt dåligt byggda rent tekniskt, så att de gör väldigt mycket anrop som gör att det som funkar på teststadiet när du har en liten grupp användare det är inte bara så att det tio dubblas av att du kommer tio gånger så många användare utan det kanske tusen gånger dubblas för att det blir en sån extrem belastning. Det innebär ju till exempel att vårdnadshavare kan inte sjuka med alla. Man kan inte kolla om mitt barn har kommit till skolan Lärarna sköter inte ut klasslistor på sina elever till exempel. De kan inte sätta betyg.

När de ska skriva in läxor så kan de bara bli utloggade och behöva börja göra om saker i systemet. Det blir uppror i alla led. Jag ska säga att eleven är väl de som bryr sig minst. Jag vet inte varför. Men lärarna är väldigt uppradade. De skriver också brev till politikerna och skriver öppna insändare.

Och bland de svårdnadshavare, jag bodde i Stockholm då. Det här var ju snack i den hösten. Hur dåligt kan det funka? Det funkar riktigt dåligt. Det är liksom en lustig visa man gick och skrattade åt. Hur reagerade politiker och även projektledning och de som var ansvariga för det här på den här kritiken?

Politikerna började nog bli lite fundersamma. Då ska man komma ihåg att från det man startade till att man lanserade så har man också bytt majoritet i Stockholm stad. Det blir också då de som är på beslut, de är i opposition när det lanseras. Man kan inte heller kritisera det för mycket. För till exempel så var Lotta Edholm, hon var i opposition under utvecklingsperioden. Hon skrev ett öppet brev av Orolig.

Sen när det lanseras, då är hon, hon som skolbörjare, hur mycket kan hon kritisera det här då? De sitter ju i lite rävsakspolitikerna. Tjänstemännen i utbildningsförvaltningen tycker väl i princip att det funkar bra. Använderna använder det lite fel. Det funkar jättebra på teststadiet. Vi vet inte riktigt varför folk är så missnöjda nu.

Man säger också att det är väldigt mycket användare. Det blir klart svårt med så mycket användare. Det är ett argument som jag totalt underkänner. Man tar inte åt av kritiken alls. Man ägnar sig mycket åt att lapp och laga och försöka fixa till det som inte fungerar. Man lägger enorma summor under den här första hösten på att försöka fixa de saker som är undermåliga.

Men man erkänner… men vet inte att man har lanserat något som är dåligt. Det finns också under… Det kommer ju fram väldigt mycket säkerhetsproblem med skolplattformen. Dels att man hanterar skyddade uppgifter på ett väldigt slarvigt sätt. Det finns tillfällen där man har kunnat googla sig fram till inlogget till administrationssidan av skolplattformen. Man skickar ut sms till vårdnadshavare med barn som har skyddad identitet, vilket är väldigt allvarligt.

Inte ens de här säkerhetsproblemen, man tycker att det är barnsjukdomar eller en bugg. Man tar det inte alls på stort och allvar. Just när det gäller de här säkerhetsproblemen är det något som anmäls i datainspressioner där inte vi sker hos myndigheten. Det får de också väldigt skarp kritik för och får betala ett dyrt vite för att man har varit så slarvig med de här uppgifterna. Vilket då är lite ironiskt, för som jag sa tidigare så var ett av skälet till att man ville göra det här var för att man var orolig för GDPR-lagstiftningen. Nu ska man göra någonting som var GDPR-säkert.

I slutändan blir det precis tvärtom. Men man blev ju väldigt engagerad i när det var några föräldrar som ville avhjälpa de här problemen. Ja, exakt. Jag har ju varit användare och tänkt att hur kan det gå så här dåligt? Men när jag började läsa mig in och förstå de här guerrillaföräldrarna som jag kallar det, då kände jag så här finns den. Berätta så här är den ondermot den goda, den starka mot den svaga.

Det är då vid och goli att historien för att vad som händer är att det finns ett gäng föräldrar som tycker att det här är så dåligt. Och funderar på den här appen som är mellan skolan och oss, det borde väl kunna gå och bygga någonting snyggare, någonting mer lättanvänt. De lägger två veckor av jullovet och utvecklar någonting som de kallar för öppna skolplattformen. Och det här är ju, om det andra är liksom 1900-tals IT-ideologi med vattenfallsmodeller och liksom styrdokument för hur man ska driva projekt. De här jobbar, det här Scrum, de sitter på Discord och utvecklar hela tiden och hjälps åt på ett helt annat sätt.

Så de börjar egentligen bara med frågan, kan jag få se mina nioinsprev på ett bättre sätt? Och utifrån det utvecklar de det som blir en produkt som de lanserar, som vi kallar för öppna skolplattformen som fungerar mycket bättre. Jag tror att Stockholms Stadsskolplattform med det här laget har betyg 1.1 i App Store. Och det öppna skolplattformet har 4,7. Så det säger lite om hur mycket bättre den var och hur den använder upplevelsen. Den löste allt det här.

Man kunde sjuka mälare. Man kunde se om det var Jumpa idag. Man kunde läsa nyhetsbrevet från läraren direkt. De är väldigt stolta över det här. De tycker att de har löst det. De har gjort det på ett sätt som inte bryter mot personuppgiftslagen.

De lagrar inga personuppgifter. De har gjort en riktigt snygg lösning. Det här är några av Sveriges bästa it-utvecklare. De tycker att de har gjort… De har verkligen tänkt till att göra rocket science. En av föräldrarna, Christian, går till sina barns rektor.

Lite som ett skolbarn som vill visa en fint täckning. –och säga att vi har gjort den här. Rektorn blir jätteglad. Det ska jag berätta för mina chefer. Sen går det 24 timmar och sen hör Stockholms stads topptjänstemän av sig– –till den här föräldriggruppen och säger att det vore kul att ses. Kanske imorgon 15.40 på den här platsen. Det är som en inställning att komma ut och prata.

Det här är startskottet till katt och råta lek mellan Stockholms stad, deras jurister och deras konsulter som man lägger mängder av timmar och många miljoner på att förstöra för öppna skolplattformen. Som hela tiden försöker hitta sätt att komma runt det här. De menar ju också öppna skolplattformen, grillafällarna, de menar att det här är vår rätt som medborgare. Vi har rätt att välja hur vi ska ta del av informationen. Det ska inte Stockholms stad bestämma. Så här finns det också en konflikt, tycker jag, mellan en modern ideologi, hur man ser på information och internet, och vad det är till för.

Och ändå mer traditionell förvaltningsidé kring vilket uppdrag en myndighet har. Och hur gick det för föräldrarna då? Ja, får man läsa i boken, men man kan säga att Stockholms stad är ju väldigt aggressiva. De hotar, de lägger ner såsäkert massor med pengar. och tid på att förstöra koden för öppna skolplattformen. I farten förstör de även för sig själva. De polisarmäler också, de här föräldrarna.

Så de lägger ju ner allt de har på att se till att öppna skolplattformen- inte ska få finnas kvar. Varför tror du det var så? Det är så lite prestige. Jag tror att man från Stockholms stad var… Man känner sig väldigt kritiserad generellt. Och så kommer det några dryga IT-utvecklare här och tror att de vet bättre.

Det tror jag provocerar. Sen tror jag att man också var orolig. Genuint orolig för att det fanns saker i den öppna skopplattformen som var farliga. Så att det kunde läcka uppgifter som inte var tänkt att läcka. Det bygger på en okunskap för att öppna skolplattformen kommer inte åt någon annan information än vad jag som våras havare har rätt till. Man var okundig helt enkelt om vad öppna skolplattformen var och hur den här sortens API-lösningar som det handlar om, hur de i grunden fungerar.

Sen tror jag, det har jag pratat lite, jag nämner det på kort ställe i boken, men jag tror också att man var orolig för att i upphandlingen med Tidigt och Evry står det att man inte får ha några andra leverantörer än Tidigt och Evry till den här skolplattformen. Jag tror att man också är orolig för att det här kan uppfattas som ett avtalsbrott. Att man har flera produkter som konkurrerar med den som man har handlat upp. Så jag tror att allt det där sammantaget gjorde att man kände att nu behöver vi agera här. Då har vi konstaterat att det blev inget bra och vi måste göra någonting bättre.

Kan man konstatera vem som har varit ansvarig för att det inte blev bra då? Ja, det var ju där jag började egentligen. Arbetstiteln på min bok var Ingas Ansvar. För jag tyckte att det var svårt att hitta den som var ansvarig. Jag tycker ju på ett strukturellt plan så är det ju de folkvalda. Alltså jag som medborgare har egentligen bara ett sätt att reagera på det här.

Det är ju alltså hur jag lägger min röst. Men Skolbörjarråden har bara fått intervjua ett. De andra en säger att hon vill inte prata om det här. Den första, Lotte Edelholm, hon är skolminister. Hon ville heller inte låta sin intervju. Det är Ole Burell, Socialdemokratern, som ställer upp en intervju i boken.

Han tycker inte heller att det är en politiker som kan ta ansvaret. Jag lämnar frågan lite hängande. Jag tror inte jag har kommit fram till vad jag själv tycker. Men det är intressant att han som folk tycker att det vart… Han kan inte vara den som ska hålla sammansvarig för det här. Men sen tycker jag att det är tungt ansvar på tjänstemännen som tar sig vatten över huvudet.

Det tycker man ser också i min bok här, hur okunnig de är på den här stora IT-projekt. De tror att det är som att starta en ny skola eller göra ett ganska avgränsat enkelt projekt. Men att driva ett IT-projekt på den här skalan, det är otroligt svårt. även för någon som har det som ett dagjobb skulle jag säga. Men att göra det vid sidan om, om du är utbildningsdirektör, han har ju helt annan kompetens att han skulle klara av att vara projektledare. För det är det han försöker gå in som projektledare och produktägare för det här projektet. Och styra liksom.

För att han säger att det funkar inte, så det verkar vara som att han går in och då får jag lösa det här då. Det är ju väldigt någon gärna inställning till hur svårt det är att driva sådana här stora IT-projekt. Och sen tycker jag att ett stort ansvar vilar också på leverantörerna som borde ha sagt att det här kommer inte bli bra, det kommer bli dyrt, ni måste göra på ett annat sätt. Istället för att föralltid fortsätter bara att fakturera och jag har ju fakturerat av de här 1,3 miljonerna tror jag man fakturerar 60 procent eller någonting av det. eller någonting av det.

Alla är ju förlorare på det här, politikerna är förlorade, känslimännen är förlorade, för många av dem har ju inte kvar sina jobb idag. Men tio till över är väl de enda vinnarna egentligen i det här projektet. Vilka andra är de viktigaste lärdomarna som du ser som man bör ta med sig från det? Man kan aldrig utveckla ett projekt utan användare. Det är självklart. I den här podden är det en idiot sak att säga.

Men här blir det så tydligt vad som händer om man får för sig att man ska kunna låta jurister eller någon sorts matrismodell bestämma hur det så tar sig. projekt ska utvecklas. Man måste ju lyssna på användaren. Det är också tror jag svårt att göra på den här vattenfallsmodellen när det är ett sådant här stort komplex projekt. Utan man måste göra utvecklare väldigt nära sina användare. Det är ju det som öppna skopplatsformen gör. Så de är ju föräldrar själva, de utvecklar det här tillsammans.

När det dyker upp problem eller saker som de vill göra annorlunda så löser de ju det i ganska små steg. Det tror jag är nyckeln här till varför det går fel med skopplattformar. Har du sett någonting som fungerade bra? Kul att du ställde den frågan, för den ställde jag till alla personer som jag intervjuat ungefär. Jag frågade vad är det bästa med skopplattformar? Det är väl någon som har kristalltivt sig bra att veta hur dåligt det kan gå, eller hur viktigt det är med projektledning eller med att göra det tillsammans med sina användare.

Det finns väl några saker här som kanske kommer bort lite grann när man tittar på skolplattformen. En sak är ju att man faktiskt har gjort ett otroligt lyft. Man har kunnat lämna till väldigt mycket gamla system. Några av de här systemen, de låg ju fortfarande i stordatorer när man flyttade in det i skolplattformen. Man har en grund som är mycket, mycket mer av den modern grund man nu fått ihop. Den här systemen var man ju tvungen att göra och det verkar ju ändå funka.

Så nu när man har den här nya upphandlingen då som har lanserats i dagarna så kan man ju bygga vidare på det. Så när man gör om den här upphandlingen så gör man inte om allt utan det är vissa delar som man behöver göra om. Det är väl för att också mycket av den här uppstädningen och hanteringen och teknikskulden. Den löste man faktiskt. Det gjorde 10 och every som var leverant. Det gjorde de bra.

Om vi pratar pengar här vad pratar du om för pengar totalt kostar det 1,2 miljarder 1,3 miljarder. Det är liksom jag har begärt ut alla fakturer som har gått skolplattformen och det är den summan som ligger där. Sedan har du också arbetstid på Stockholms stads utbildningsförvaltningen på Stadsdelar kontoret som också tog över projektet under en period. Där har man lagt väldigt mycket anställda tid och löner på det här projektet. Sen tänker jag naturligtvis på alla lärare som har fått slita sina hår och försökt få det här att funka. Sitta i supportkör och försöka få hjälp av supporten när man inte hittar elever i klasslisterna.

Det är ju både förlorad arbetstidsvedo och verk. Men pengarna, alltså det som har fakturerats är 1,2 miljarder. Det finns så mycket i din bok som vi inte har tagit upp här, men finns det någonting du vill lyfta fram som inte jag har pratat om eller som vi inte har pratat om? Det finns så mycket, men jag tycker att vi har fångat det som jag tänker också. Som jag märker, jag går ju igång också på de här delarna som har med projektet att göra. Hur kan det bli så fel?

Och de är roliga för mig att få prata lite extra om. Jag var på TV4 i morse och de ville inte alls prata om API. De fick lite användare i ordet där. Jag ska fokusera på de saker som jag inte pratar så ofta om annars kring det här projektet. Jätteroligt. Vi har pratat om andras misstag.

Men har du själv gjort nån misstag i ett projekt som du vill berätta om och dela av? Ja. Jag brukar säga att det är… Det är många gånger därför man gör ett projekt. Jag tycker att ett misslyckande inte behöver vara dåligt. Det är så man lär sig saker.

Det låter lite floskelöst. Om man tar till mig min bok till exempel, så är det misstag. Det är ganska klassiskt, så man underskattar hur lång tid saker och ting ska ta. På ett sätt, när man skriver en bok, och det kan vara sig projekt också, kan det vara bra. Om man vet hur lång tid nånting ska ta, Kanske man aldrig har getts in på det. Men sen när det väl sitter med den här boken, jag var vd på en webbyråd innan, ja för några år sedan.

Och det här gjorde mig många misstag som egentligen handlade om att man, att jag i alla fall försökte dölja undan, försökte dölja saker. Alltså i, man försöker, men det där fixar vi sen. Att man inte adresserar vad som är ett problem när man upptäcker, utan man försöker linda in det. Man vill inte ha en konflikt eller man tänker att det går säkert att rädda eller jag kan sätta mig i kväll och fixa det där. Det brukar aldrig bli bra, utan det är väl en sån misstag som jag har tagit med mig som en lärdom att försöka ta tag i saker. Problemen så fort de bara dyker upp.

Det är egentligen aldrig ett bättre tillfälle ändå. Det klassiska med ett litet gruskorn i skon. Det kan ge stora sår. Om man vill få tag på dig, hur gör man då? Man kan mejla mig på lidbomsnabla.gmail.com eller så kan man följa mig på Instagram eller på LinkedIn. Så har jag en podd också som pratar om mediegrejer.

Berätta mer om den. Jag och Emanuel Karlstedt har drivit den här podden sen åtta år. Vi pratar om medieutveckling i världen och i Sverige och mycket fokus på det digitala och sociala medier. Det som händer kanske utanför de traditionella stora medieföretagen, men som berör väldigt många människor. Idag ser ju många av mediekonsumenten en enorm relation med TikTok och Snapchat. Det är nästan ingen relation alls med Aftonbladet Expressen och så där.

Så vi försöker vara i hela spektret men kanske prata extra mycket om de här nya medieformerna som vi väldigt undermakar. Jag tycker att podden är roligare, det låter när du säger medieutveckling. Det är mer ett samtal, det är intressant, det ni har ni är oerhört insiktsfulla och har ju verkligen fingrarna ner där det händer och vet vad som händer. Jätteintressant, jag rekommenderar verkligen att lyssna på den. Och vi kan lägga in länkarna i antecknat avsnittet, hur man får tag på dig. Stort tack för att du ville vara med och berätta om din bok, Olle Lidbom, Boken heter Skolplattformen.

En sann historia om miljarder, konsulter, föräldrar och barn. Stort tack för att du var med i Projektledarpodden. Tack så mycket. Tack för att du har tittat!