Transkribering: Mod att möta motgångar med Loa Lava Brynjulfsdottir (avsnitt 60)

Detta är en maskinell transkribering (KB-Whisper) av avsnittet som publicerades 2025-03-04. Fel kan förekomma.

Lyssna på avsnittet: 60: Mod att möta motgångar med Loa Lava Brynjulfsdottir Läs sammanfattningen: Varför vi är rädda för skammen – inte misslyckandet (60)

Transkribering

För när vi sätter ord på den känslan, då är det som att den löser upp sig. Skam tål inte dagsljus. Och det hjälper oss att resa oss efter de misslyckande. Och vet vi att vi kan hantera det, då vågar vi mer. Den du hör prata är Loa Lava Brynhjulfstötter. Hon är en av Sveriges främsta experter och mest eftertraktade föreläsare inom områdets modigt ledarskap.

Hon har en kombination av värme, humor och kunskap Och sen bygger hon det här på vetenskaplig grund. Hon har även skrivit en bok nu, så det är därför hon är med här. Vi ska prata om det och hur vi som projektledare kan bli modiga. Jag som har podden heter Mattias Ejbe och jag kör fortfarande AI-kurser. Vi har lagt in vårens AI-kurser nu på Projektledarpodden.se. Så kan du klicka på AI-kurs där.

Jag rekommenderar verkligen att gå in och titta. Sen Daniel som jag kör det här med, han har även fria webbinarier. Då kan ni gå in på LinkedIn och hitta honom där. Det var allt säljande den här gången. Men nu kör vi! Du lyssnar på Projektledarpodden.

En podd för dig som gillar att leda projekt- och vill lära dig mer av andra om projektledning. I ens nya bok Mod att möta motgångar- visar Loa Lava, bryngjulstottig, en av Sveriges ledande experter- på modigt ledarskap, hur man kan vända misslyckande möjligheter. Som ni vet tycker jag det är kul att prata om misslyckanden, eller när man har missat nånting eller klanta sig, och sen få höra hur du har lyckats. Det ska vi prata mycket om. –Välkommen till podden. –Varmt tack, Mattias. När jag hörde om boken så tyckte jag att det här var precis det som en projektledare behöver prata om.

Är det nånting man har som projektledare motgångar? Hade det gått enkelt hade vi inte haft en projektledare. Vad inspirerade dig att skriva boken? Från början var det ju att jag själv kämpar med att våga misslyckas och testa och möta motgångar. Och någonstans är det drivkraften att få lära sig och förstå bättre hur man ska ta sig igenom motgångar och också släppa den här rädslan att misslyckas. Jag har jobbat med modigt ledarskap och utifrån framförallt Dr.

Brené Browns forskning. Jag är utbildad av henne i Texas. Hon är ju ledande expert och professor, forskare med fokus på just mod och ledarskap. Det är ju några förmågor, skills som hon har identifierat i sin forskning som är det som bygger mod. Det är att våga kliva in i sårbarhet, leva våra värderingar, bygga tillit och förtroende och sen den här, som jag tycker var svårast, att kunna resa sig efter motgångar och möta motgångar. Då kände jag, ja, det här, jag försöker leva som jag lär.

Det är inte alltid helt lätt. om man föreläser och utbildar i mod och modigt ledarskap. Jag kände att jag går ju omkring själv med den här rädslan att misslyckas. Ibland vet jag inte riktigt hur jag ska resa mig när jag failar. Så jag kände att det här är nog inte bara jag. Utan det här finns nog ett större behov i vårt arbetsliv att kunna hantera de här motgångarna. Och det är också det som hjälper oss att vara modigare. om vi vet att vi kan resa oss igen.

Det var drivkraften till att jag fokuserade på just detta. Alla gillar inte det här ämnet och ingen gillar misslyckanden och motgångar. Vi behöver prata mer om det. Jag behöver förstå det bättre. Jag behöver leva det. Jag vill också att arbetslivet ska vara öppnare för motgångar, misslyckanden, en lärande från motgångar.

Vi pratar hela tiden om framgångar. Vi är besatta av framgångar. Men vi pratar väldigt sällan om det som inte går som vi hade tänkt. Till och med går riktigt åt skogen. Jag vill normalisera det. Jag vill få in det här på arbetsplatser.

Att man faktiskt kan lyfta det. För det är där vi lär oss mest. Det är absolut bästa lärandet. När någonting går fel. Hur definierar du en motgång? Jag jobbar med tre begrepp.

Eftersom jag jobbar mycket med kunskapsintensiva organisationer där det egentligen inte finns så mycket rätt eller fel. Man har inte en manual. Man gör inte så här instruktioner. utan det är helt och hållet upp till din egen. en professionalism, din kunskap, ditt omdöme, att någonstans göra bedömningen. Vad är rätt väg? Så det finns inga faser. Och där pratar vi ju sällan om misstag.

Det finns egentligen inga sådana objektiva fel. Utan där hamnar ju människor i den här i den här upplevelsen av att ha misslyckats. Alltså att till exempel inte ha nått sina egna eller andras förväntningar. Och det behöver inte ens vara andras förväntningar. Det är vad vi tror att andra förväntade sig. Och eller att någonting bara…

Ja, men det gick inte som vi hade tänkt. Vi hade satt en plan för det här projektet, till exempel. Och det gick inte. Den kanske var överambitiöst, det gick inte att hålla. Och då kan vi känna själva att vi har misslyckats. Och det är det jag gräver mest i.

Så här, hur kan vi då resa oss efter den upplevelsen? Och hur kan vi våga mer? För det stora problemet, skulle jag säga, i svenskt arbetsliv och i svenska organisationer, Det är att människor är så rädda att göra fel, misslyckas, möta motgångar, att de låter bli att göra. Och det är det stora hindret, för det är det som stoppar utveckling och innovation. Så, ja, men begreppen, det finns också det här med motgång, och det är mera externt. Alltså, någonting händer.

Det blev en snöstorm, du kom inte iväg till mötet. Det kan du inte påverka. En del kan också uppleva det som ett misslyckande, även om vi inte har kontroll över det. Men mitt fokus är på denna subjektiva upplevelsen av att saker gick inte som jag hade tänkt. Det kanske är jag som är fel eller det är nåt fel på mig. Den känslan.

Det låter nästan som definitionen på hur man jobbar som en projektledare. Är det mycket misslyckanden och rädsla bland projektledare, skulle du säga? Inte i själva projekten, men innan projekten skapas har det varit det. Till slut skapas ett projekt för att man inte vågar misslyckas i linjen- och kanske har motgångar där. Då säger man att vi får göra ett projekt av det här. Då kommer det in en projektledare och då förväntar man sig att det här kommer vara tufft.

Det här kommer vara svårighet och motgångar. Det vet inte allting. I ett projekt måste man också gena. Ska man göra allting exakt så som alla projektmodeller säger– –då kommer man inte hinna med tiden. Man måste gena och då kommer det att bli så att man tar en risk– –och då kommer man nå motgångar och göra misslyckande. –Och lära oss massor. –Hela tiden. Då gäller det att organisationen lär sig till nästa projekt också.

Vad var det vi gjorde tokigt här? Lär man sig fel då, det här är helt min personlig åsikt– Då bygger man upp så rigorösa riktlinjer och saker runt där så att man aldrig vågar ta någon risker. Utan då ska det fylla sig i tolv papper och en blankett och allting ska göras för att vi hade ett projekt för tre år sedan som misslyckades när de inte hade gjort det här. Och då bygger man en massa säkerhet kring det här istället för accepterat. Nej men vi tar en risk. Låt oss misslyckas lite grann.

Superintressant det här med att saker som kanske behöver göras i linjen, blir någonstans, det uppstår någon rädsla att man skapar ett projekt av det. Det låter som perfektionism. Det här ser jag ganska mycket ut i företag och organisationer. Man lägger väldigt mycket tid på olika planer, strategier, överarbetar saker för att de ska bli så perfekta och vattentäta att det går inte att komma åt det. Perfektionismen står också i vägen och det är en sorts uttryck för en rädsla att misslyckas. Istället behöver man ju ofta bara testa sig fram.

Ta ett litet steg i taget. Vi kan inte veta hur det är om ett år. Det är ingen som vet. Vi lever i en otrolig ovisshet och osäkerhet i arbetslivet och i samhället. Jag ser det till exempel nu när många företag drar igång sina AI-projekt och AI-strategier utan att ens ha testat. Det tänker jag, om man vill vara modig så behöver man också i små steg prova sig fram, experimentera, pröva nya vägar.

Och sen se, aha här filade vi, vi testar en annan väg. Risken är ju, alltså den riktiga risken, det är ju att man har lagt jättemycket tid på det här stora projektet, strategin. Och sen visar det sig när den ska lanseras, den håller inte. Tiden har sprungit förbi oss eller vi tänkte helt fel. Så jag är mycket för att ta ett litet steg i taget och kliva in i den här ovissheten. och någonstans veta att det inte kommer att vara enkelt, det kommer inte vara bekvämt att vara i den här osäkerheten för vi vill alla veta, vi vill ha kontroll och det kan vi inte ha.

Så då jätteintressant det här med att projektifiera sådant som man är kanske rädda att gå åt skogen. Det var mina personliga tankar men tittar man på lin och på agilt arbetssätt så bejakar man ju misslyckanden eller liknande i lin när någonting går fel, då blir man ju glad. Det är så man ska känna. Wow, nu har vi någonting vi kan lära oss av. Och när man inför det i organisationer och verkligen får in där, då upplever jag att det är helt fantastiskt när det blir så. Men det bygger på att organisationen och människorna där verkligen bejakar det också.

Det räcker inte bara med att säga och ha instruktioner kring det. Men om jag som projektledare då ska försöka ändra min hjärna och se misslyckanden som en framgång, hur ska jag tänka? Alltså jag tror faktiskt ingen kommer se själva misslyckandet som framgång. Men däremot om vi kan se att misslyckandet ger oss värdefullt lärande som i sin tur kommer leda till framgång. Det är ju ett viktigt steg på vägen och vi behöver liksom utveckla ett mindset där vi hela tiden letar lärande. att vi förstår att den här detaljen ofta är det detaljer som går fel den har jag med mig till nästa steg så att då kan det bli en framgång och jag vet inte när vi kör bil genom stan vi tänker ju inte att vi ska få grönt ljus hela vägen ibland blir det rött och då stannar vi och bara accepterar det och det är fine Det är ingen som ifrågasätter det och säger, vilket misslyckande att jag hamnade nu på rött ljus.

Utan, ja, så kör vi vidare. Och om vi kan se det på samma sätt i våra projekt och våra jobb. Att, aha, här var ett litet rödljus, jag får hitta en annan väg. Ja, men då kan vi på nåt vis ta oss framåt. Intressant. Jag gillar det här med projekt.

För det finns en osäkerhet i det. Det är därför vi kommer att få nåt jag inte vill kalla misslyckanden. Det är bara en del av projekten. Att man måste vara ute och orientera sig, lära sig mer, stöta på problem, backa tillbaka. Gör nånting annat. När jag själv misslyckas brukar jag tänka att det kan vara bra när jag kör utbildningar sen.

Då har jag ännu ett exempel. Det är mitt sätt att jobba med det. Vad är den vanligaste orsaken att vi är rädda för att misslyckas? Jag har ju läst otroligt mycket akademiska studier och forskning och allt jag gör är ju byggt på en vetenskaplig grund. Och det här är faktiskt ett av de mest intressanta fynden från den här forskningen som jag har fördjupat mig är att egentligen är vi inte rädda för själva misslyckandet. Vi är rädda för skammen som följer med misslyckandet.

Och det här kan jag relatera till själv att När jag drev ett bolag för 15 år sen. Det tog mig så många år att starta upp. Jag vågade inte riktigt. Jag tänkte vem ska anlita mig? Kommer jag kunna mat på bordet? Det var på den nivån att jag inventerade skafferiet.

När kriget och krisen kommer, så är den känslan. Och så tog jag steget halvdant, kan man säga. Och hade sån rädsla att misslyckas och jag tror att det var den här känslan att det kommer vara en sån skam om det går åt skogen. Sen drev jag det i tre år och det failade. Och det var helt okej när det väl hände. Alltså då hanterade jag det och tänkte Gud vad mycket jag har lärt mig av den här resan.

Det har jag med mig nu i mitt nya bolag. Man ska inte ta ut oron för skott. Det är bättre att ta ut glädjen i förskott och allt man kan få med sig på vägen. Det är inte själva misslyckandet. Utan den här känslan av skam som är en fruktansvärd känsla. Vi pratar väldigt sällan om skam. och den är nästan en fysisk förnimmelse.

Man har till och med sett att det är samma delar av hjärnan som påverkas när man hamnar i bilkrock och när man känner skam. Det är så här tjusch. Och när vi kan prata om det och veta, så här, jaha, nu om jag gör någonting som känns som ett stort fail, Det händer mig ganska ofta. Då kan jag säga så här, jaha, nu känner jag skam, intressant, fascinerande. Och så kan jag prata om det, jag kan prata med mig själv. I bästa fall ringa en god vän och dela med mig.

För när vi sätter ord på den känslan, då är det som att den löser upp sig. Skam tål inte dagsljus. Och det hjälper oss att resa oss efter de här misslyckorna. vet vi att vi kan hantera det, då vågar vi mer. Ett av de bästa tipsen jag fått var när jag satte igång podden. Det tog mig en vecka från att jag kom på idén till att jag satte igång den och då var det en som sa till mig om du inte skäms för ditt första avsnitt. Då har du väntat för länge.

Det tog jag med mig och jag skäms lite grann för det, men det är en känsla. Jag hade en konsult som jobbar med Sveriges största företags ledningsgrupp som sa till mig att Skämsfaktorn funkar också i den här ledningsgruppen. Det är bara att sätta upp en deadline, säga åt att nån ska göra nånting och inför allihopa så funkar skämsfaktorn. Så det funkar överallt. Men vi undviker väl det här? Vi har väl någon skyddsmekanism eller en liknande för att slippa skämmas, eller?

Ja, eller snarare så här. När vi har den här… Om vi ska göra nånting modigt och vi ska in… Alltså nu använder jag metaforen arena. Vi ska kliva in på den modiga arenan, göra nåt som är viktigt för oss. Och sen när vi väl står där och ska göra det, lite som du med ditt första poddavsnitt.

Det är en stor grej. Vi visar upp oss själva, vi visar vad vi kan. Vi delar med oss av oss själva. Det är modigt. Och då kan det vara så att det blir så obekvämt. Det är så fruktansvärt obekvämt.

Alltså det är sårbart. Det är den här känslan av sårbarhet. Att vi istället tar upp en rustning. En rustning av till exempel perfektionism. Eller att vi blir så här cyniska. Vi tar upp en fasad.

Och då är vi inte oss själva. För en del kan det vara så här att man gömmer sig bakom skärmen. och börja skrolla, äta flera chips. Vi har en massa olika rustningar för att någonstans skydda oss mot sårbarheten, som det innebär att kliva in i modet. Det gäller att få syn på dem här om vi ska vara modiga. Släppa de här rustningarna för att kunna kliva in i modet och någonstans bjuda på oss själva och vår mänsklighet. Okej, men om jag då känner igen, jag vet att jag procrastinerar eller jag sitter och scrollar som du säger eller gör någonting.

Men vad gör jag åt det? Hur får jag det här att funka som projektledare? Jag vill ju ha verktygen här nu. Ja, alltså en bra… Pratar du nu om man har rädslan att misslyckas eller man bara… Ja, jag känner att det är någonting som gör att jag skyddar mig från det här.

Jag har rädslan och misslyckas och sen undvikar jag det istället. Jag publicerar inte det här podcast-avsnittet. Det blir så dåligt. Hur ska jag tänka? Vad ska jag göra för att få modet? Det berättar ju på syn på de här mekanismerna.

Så att veta vad det är jag gör när jag… Ja, men när jag kanske har den här lilla rädslan att det här kommer att gå åt skogen eller att folk kommer att gilla mitt poddavsnitt och ska verkligen publicera det. Och vad ska folk säga och tänka? Det är ju skammens röst ganska mycket. Vad ska andra tycka och tänka? För det första att få syn på…

Jag hamnar väldigt lätt i det prokrastineringsspåret. Jag är prokrastineringssemästare. Jag kan till och med nästan se mig själv utifrån När jag sorterar i förår istället för att som jag skrev boken skriva ett bokkapitel precis innan deadline. Och titta på mig själv och så här fascinerande att jag ändå gör det här. Så få syn på det första steget. Och sen att göra tvärtom.

Det är ett väldigt bra sätt att komma åt det. När du ser… att nu går jag ner i det här spåret som jag ofta hamnar i. Perfektionism är ju ett sånt vi bara ska förbereda lite till. Jag ska bara gå en utbildning till innan jag kan göra det här. Det är ganska vanligt. Jag ska gå en kurs till, sen är jag redo.

Det är ju för att vi vill att det ska vara så perfekt. Perfekt finns ju inte. Det existerar inte. Att göra är en sån sak, att faktiskt bara ta steget och göra innan man är riktigt redo. Och att gå emot den här instinkten som kommer när vi ska göra något modigt. Inte så att vi ska gå emot vår inre röst, för är det någonting vi verkligen vill så kan ändå den här instinkten komma att nej, jag skjuter på det eller jag gör det senare.

Och då ska vi göra precis tvärtom. Utmana oss själva, steg för steg. Och gör precis det du egentligen din instinkt säger att du inte ska göra. Alltså publicera. Tryck på knappen. Var du nu än är, gör tvärtom.

Du pratar om nånting som heter prestationsbehov och pleasing också. Det är också sådana skyddsmekanismer som vi tyr oss till när vi kanske inte vågar eller är rädda för att misslyckas. Att vi ska visa bara att prestera, prestera eller att vi vill att alla bara ska tycka om en. Så vi beter oss på ett sätt som kanske inte är vårt autentiska jag eller det vi själva vill utan det vi tror att andra vill. Och då, i allt detta, någonstans inte bara är oss själva. Det är nåt av det modigaste vi kan göra, att vara oss själva och någonstans bjussa på det vi har, att erbjuda världen.

Så vad har vi då för strategier för att våga ta det här steget och bli modig? Hur kan vi tänka? Det finns många strategier i boken, men vi ska ta några exempel. Jag tycker det här att ta ett litet steg. Du behöver inte ha hela planen klar för dig. Du behöver inte veta precis, du kan inte veta precis vart du ska.

Men att bara börja med ett litet steg. Inte ta de här sju mila kliven utan ett steg. Jag vet en av alla företagsstartsresor som jag har gjort. Att jag pratade med en amerikansk kollega och så sa jag till henne så här Ja Jag skulle starta upp det här på en gång om jag bara visste att det skulle lyckas. Och då säger hon till mig Alltså om du kan se vägen utstakad framför dig Då är det inte din väg If you can see the path laid out in front of you it’s not your path, sa hon. Och det fastnade hos mig och så tänkte jag, okej, men jag kan inte veta vad min väg är, så jag måste börja med ett steg.

Men det är ju ganska vanligt att man i det skedet då istället ägnar sig åt att trycka visitkort, bygga hemsida, göra foldrar, för att det är obekvämt att faktiskt ringa någon potentiell kund, till exempel, ta ett viktigt samtal, så gör man de här andra sakerna som man känner sig bekväm i. Så ta ett litet steg i taget. Kanske börja med att ringa ett samtal. Tänk om det samtalet, om det går tokigt och hur ska jag känna då? Ja, det kan du ju göra och förmodligen gör det många, det vet ju de som är säljare, att man kanske får 10 nej på ett ja. Och då behöver man också vara beredd på att man gör det ändå.

Och att det här att avvisas, att vi utsätter oss för det. Det är ju så vi vidgar vår comfortzon. Vi tar de här stegen, vi utsätter oss för det vi är lite rädda för. Och då blir det lättare. Det fanns ju en kille i USA, de hade ett projekt som heter Rejection Project. De studerade just avvisanden.

Det är ju en av människors största rädslor. Att bli avvisare, inte bli medbjudna på lunchen med kollegorna eller inte få inbjudan till det här viktiga mötet. Det här som…någonstans i grunden tror jag att det handlar om att inte få tillhöra. Så det är många som kämpar med. Och en i den här gruppen, han hade så här extrem rädsla för avvisanden. Så han bestämde sig… utifrån den här teorin att det vi utsätter oss för blir lättare.

Alltså vi vidgar komfortzonen. Så bestämde han i hundra dagar skulle han utsätta sig varje dag för risken att avvisas. Så han började första dagen så gick han fram till en främling på gatan och frågade om han kunde få låna hundra dollar. Och den här främlingen bara nej. Men han överlevde. Dag tre var han på en hamburgeresterang och bad om påtår på hamburgaren.

Det fick han så klart inte. Han ba, det här var faktiskt inte så farligt. Och dag 19 var han ju riktigt varm i kläderna. Han hade fått 18 nej, och nu var han i en tv-studio och skulle intervjuas. Det hade väckt uppmärksamhet lokalt där han bodde. Och så ser han i studion att efter den här intervjun så skulle de ha en väderprognos.

Då frågar han, får jag hålla väderprognosen? Nej, det får du såklart inte. Och efter hundra dagar var han inte längre rädd för att avvisas. För han hade ju överlevt det så länge och så många gånger. Så det är någonstans det här att faktiskt utsätta sig för det. Det är också klassisk KBT-terapi.

Att utsätta sig för det så blir det lättare. Våga ta risker och lära sig av det. Men den här tryggheten man kanske ändå vill ha… Det blir ju dräskigt. Ja, vi vill alla ha trygghet. Och det hänger ihop, kan jag säga.

Är vi i arbetsmiljö som är otrygg och där vi någonstans vet att vi kommer straffas om vi gör fel, Då är det inte lätt att vara modig. Psykologisk trygghet och modigt ledarskap är som två sidor av samma mynt. Du behöver ju kombon av modiga individer som vågar ta risker och kliva fram. Det bygger psykologisk trygghet och hjälper andra att våga. Folk som vågar dela med sig av sina motgångar och misslyckanden hjälper andra att våga. Och sen behöver du förutsättningarna.

Alltså du behöver en grundnivå av psykologisk trygghet för att underlätta för människor helt enkelt. Att vara modiga och våga och testa och ta risker. Alltså den här tron eller vetskapen om att du, om någonting går fel eller du total magplaskar så kommer du inte straffas för det. Du kanske till och med får ett tack för att du testade, att du vågar det. Det är så vi bygger psykologisk trygghet. Det enda man vet när man leder ett projekt är att det inte blir så som man hade tänkt.

Det är en del av grundförutsättningarna på det. Man siktar på det, men det blir inte så. Då gäller det att få alla att förstå att det inte är ett misslyckande. Det är bara en del av projektformen att det ser ut så här. Sen kanske per definition att vi kallar det misslyckande. Hur kan en projektledare hantera de här motgångarna som inträffar- –utan att förlora teamets motivation?

Det kan jag känna att i teamet så tänker man att vi hade tänkt så här. Hur kan man jobba med det här? Jag jobbade med en projektgrupp nyligen. Vi gjorde en workshop just kring det här med… Hur kan vi normalisera motgångar och misslyckanden? Hur kan vi lära oss av dem?

Just det här projektteamet bestämde sig för att de skulle ha messy Mondays. Varje måndag skulle de vid sitt möte ta upp sånt som var messy på nåt vis- –eller som hade gått snett eller misslyckat. De kunde lära sig av varandra. Det är en sak om vi själva lär oss av misstag. Men när vi får till det kollektiva lärandet, då behöver ju inte de andra göra om samma misstag. Det är ju väldigt värdefullt.

Och sen har jag sett också i flera studier att vi lär oss mer av andras misslyckanden än våra egna. Förmodligen för att vi då inte är i skam. Som projektledare och som ledare så gäller det någonstans att dels rama in och vara tydlig med att vi ska göra det här projektet. Det enda vi vet är att vissa saker kommer gå fel. Att normalisera det och då behöver vi lyfta det. Och så att sätta någonstans rimliga förväntningar, allt kommer inte vara perfekt.

Och det kommer också underlätta för folk. och att prata om det. Och sen att också bjuda in till att, ja men berätta, se vad vi kan lära oss av motgångar och misslyckanden. Och kanske det viktigaste som projektledare och det svåraste är att när saker händer, och det kan ju vara tuffa saker, vissa misslyckanden är, ja men det kanske gör att projektet försenas två månader. Det är ju ingen som vill hamna i och få svåra konsekvenser för alla kolleger. Och då som projektledare att ändå välkomna och tacka för att man delar med sig av det som har hänt så att alla kan lära sig.

För det vi lätt hamnar i, om vi inte är jätteduktiga på att känslor reglera, det är att som projektledare… Jag blir irriterad. Alltså, var han tvungen att göra det där korkade misstaget? Så kan jag tänka. Men att stanna i känslan, få syn på vad som triggar mig här… Det här handlar mycket om självinsikt och självkännedom.

Och att gå tillbaka till det här. Vad är det viktiga här? Vad är våra värderingar? Jo, men vi vill ju lära oss. Vi har ju liksom det här lärande-mindsetet. Och här är en värdefull möjlighet att lära sig och välkomna att folk delar med sig av saker.

För så fort du börjar visa din irritation och aah, var du tvungen och hur kunde det här hända? och varför och de här frågorna. Då blir det svårare för nästa som gör nånting som går åt skogen att berätta om det öppet. Och om vi lyckas med det här inom projektet så behöver vi även få sponsor, styrgrupp och liknande att ha samma tankesätt om det här och inte ifrågasätta för att det enda vi vet är att det kommer bli misslyckanden. Hur jobbar du med ledningsgrupper och liknande för att lära dem det här? Hur skulle jag som projektledare kunna lära ut därinne?

Vi kommer att misstryckas. Vad kan jag göra? Ofta i ledningsgrupper när vi… Det man gör som ledningsgrupp, eller det de flesta ledningsgrupper kämpar med– –och har som sin stora utmaning, är att bli ledningsgrupp. Ofta är det bara ett rapporteringsforum– –där man jobbar i sina stuprör och möts en gång i veckan– och berättar allt framgångsrik man har gjort. Och så sitter vdn där och vill ha en ledningsgrupp och då jobbar vi i en process för att få ihop det.

Och det handlar ju mycket om så klart att bygga tillit mellan varandra. Och det vi ofta gör är att… Sårbarhetsbaserad tillit, ska jag säga. Att vi någonstans vågar dela med oss av saker, även svåra saker. och vet att det inte kommer användas mot oss. Och här handlar det dels om att sätta normerna för teamet eller för ledningsgruppen att man pratar ihop sig innan. Vad är det som gäller här?

Hur vill vi vara med varandra? Och sen brukar vi prata om motgångar och misslyckanden, alltså att man får träna på att berätta för varandra om saker som man kämpar med eller som är tuffa eller svåra. Och jag hade en sån grupp där en väldigt modig kvinna började dela med sig av hur hon hade totalt ignorerats när hon skulle hålla en presentation utifrån det ledningsgruppen hade beslutat. Och så börjar andra berätta liknande saker. De har inte samma upplevelser. Men när en vågar berätta om nåt tufft som känns som ett misslyckande, då öppnar det upp för de andra.

Så just den här gruppen bestämde att de skulle göra det här regelbundet, att lyfta saker som man kämpar med och att lära av varandra. Vad innebär det att ha modigt mänskligt ledarskap i praktiken för mig som projektledare? Jag tror för alla människor, egentligen i grunden handlar det om att vara autentisk, kunna vara sig själv. Att visa sig mänsklig, att man inte har alla svar, för det tillåter även andra att bara vara de människor vi är. Det handlar också mycket om det här med empati, självkännedom, att kunna möta andra människor i empati. Att ha insikt om sig själv, när triggas jag, när…

När trycks det på mina knappar? Hur kan jag hantera mig själv i olika situationer? Och sen att ha resiliensen att faktiskt möta motgångar och veta att man klarar det. Och där kom ju den här självinsikten och självkännedomen till användning. Allt det låter ju sig säga, och du har sagt lite grann att man kan träna det här genom att ta många, många små steg. Men finns det andra verktyg utefter det här?

Vad kan jag göra i morgon för att nå lite längre på det här som du beskriver? Det är nu jag kände innan den här intervjun. Jag har visst och lyckligen skrivit den, men jag har inte läst den. Så jag ska bläddra lite nu här i min bok. Den är ju extremt konkret, och du som har läst den vet ju det. att det är många väldigt konkreta tips, det är de jag nu letar fram här när jag pratar med dig. Jag hade ju till min hjälp hundra ledare, motgångsmästare, som i den här bokskriva processen delar med sig av egna motgångar och verktyg för att hantera misslyckanden och motgångar.

Det var så intressant att det de delade med sig av stämde så väl överens med all forskning som jag tog del av. En väldigt viktig sak i det här som också är lite svår är att prata snällt med sig själv. När saker går åt skogen att möta sig själv i självmedkänsla om man inte har någon annan som kan visa empati. Så det är de två saker som funkar bäst mot medlet mot skam. Det är att möta empati från andra eller ha självmedkänsla, alltså prata snällt med sig själv. Och jag gör ju så mycket missar hela tiden.

Ofta handlar det om att åka till fel ställen, kliva på fel flygplan och sånt. För inte så länge sen skulle jag till ett kundmöte på Karolinska sjukhuset. Jag hade fått ett mötesrum där vi skulle mötas. Så kom jag dit i god tid. Det mötesrummet finns inte. Så jag tänker, men det står ju här.

Då ser jag att det inte var ett mötesrum på Karolinska Solna där jag var. Det var Karolinska Huddinge. Så jag fick snabbt sätta mig i bilen, körde jättesnabbt hela vägen. Satte jag och piska mig själv. Hur kunde jag göra det här? Tills jag kom på just det här verktyget att prata med dig själv som du skulle prata med en vän.

Och gärna i du, prata så här, ja, men du gjorde ditt bästa, jag gjorde faktiskt mitt bästa. Och sen kan man komma till det här, vad lär jag mig av det här? Så självmedkänsla är ett väldigt viktigt verktyg när vi hamnar i motgångar. Ett annat är att utmana våra tanketroll. För det som ofta händer är att vi hittar på, alltså vår hjärna, hittar på stories som gör upplevelsen av misslyckandet mycket värre. Det är ofta så i ovisshet och osäkerhet och vi har inte all information.

Då har hjärnan, det är hjärnans funktion någonstans att fylla i de luckorna med egen information. Då kan det uppstå väldigt, vi kan intala oss själva att saker är mycket mycket värre och får mycket svårare konsekvenser än de faktiskt får. Då kan man för sig själv sätta sig ner och nu har det här hänt. Jag var med om det till exempel en gång att ett viktigt samarbete som jag hade med ett annat bolag bara sas upp så här. Och då gick ju alla de här tanketrollen igång och jag tänkte hittade på en massa stories om vad det här andra bolaget tänkte om mig och vad jag hade gjort för fel.

Och sen så skrev jag upp allt det här, bara helt osensurerat, på ett papper. Papper. Delar upp pappret i två delar. På ena sidan skrev jag allt det här som mina tanketroll hittade på. Och sen på andra sidan så fick jag skriva det som jag vet. De facto är sant.

Alltså fakta granskade mig själv. Mina egna hjärnspöken. Och det fanns ju ingenting som klarade den fakta granskningen. Och så är det väldigt ofta. Att det liksom bara någonting som snurrar i vårt huvud. Så det tycker jag är väldigt användbart. för att hantera motgångar.

Också det här att zooma ut, få perspektiv. Och det var en av motgångsmästarna som sa Jag brukar tänka när jag misslyckas så brukar jag tänka på misslyckandet som en skulptur eller ett konstverk och så kan jag skapa lite distans och det här bekräftar ju forskningen ganska exakt just det här skapa distans mellan dig själv dig själv och misslyckande. Du är inte misslyckad bara för att någonting gick snett. Och så sa hon och så kan jag observera den här skulpturen från olika håll. Och det är ju att få perspektiv. Att se saker i perspektiv.

Bland behöver vi hjälp från andra. Det är därför det också bra att prata med andra för att de kan hjälpa oss att se saker i perspektiv. För vi är ju så fasta liksom i. Vi är självupptagna såklart och kan bara se från vårt eget perspektiv. Man kan också tänka, när jag är 80 år, hur kommer jag se på det då? Det är också ett sätt att få perspektiv.

Då kanske det här är en strunt sak. Det inser vi ganska direkt. Det är många sådana metoder för att hantera sig själv och det här chattret i huvudet som bara pågår om vi inte lyckas liksom hantera det på ett bra sätt. Väldigt bra exempel och väldigt nyttiga saker. Du tänker att jag som checkare kan jobba i det här, men måste få teamet att också känna en trygghet här. Hur kan vi bygga den här tryggheten?

Någonstans i grunden handlar allt det här om att bygga ett growth mindset eller dynamiskt mindset. Det är ett mindset som utgår ifrån att vi kan lära oss, vi kan utvecklas, vi är inte fulländade. Det går att lära sig nya saker. Det är inte medfött. Det är inte så att vi har talang eller inte. Det statiska mindsetet utgår ifrån att man är bra på något eller inte.

Går det inte så inte värt ungefär så. Exakt samma gäller för team. Att man kan bygga ett dynamiskt mindset i teamet. Med lite ansträngning, med träning, genom att testa så kan vi bli bättre och utveckla. Och det här kan man också träna på. Mycket handlar om självbild, att vi också utmanar vår egen självbild.

Och tränar vi på det i teamet att hela tiden tänka i det här dynamiska mindsetet då är misslyckanden motgångar, de är ju bara där för att vi ska lära oss och att vi ska få nya erfarenheter. Men det gäller ju också då att någonstans mäta, om man nu behöver mäta att mäta lärandet mer än resultaten. Vi får säkert bättre resultat om vi har byggt det här dynamiska mindsetet. Men om man bara fokuserar på resultatsiffror, då är det svårt att samtidigt vara i det här dynamiska mindsetet som team. Om man inte gör någonting, då misslyckas man ju inte. I en del organisationer fungerar det så att om jag inte misslyckas, då syns jag inte och då har jag rätt bra miljö att vara där i.

Jag vet inte om du kommer ihåg, för några år sen, som det var på nyheterna, en man i Tyskland som hade, i 14 år, hade han inte gjort någonting på jobbet. Och sen gick han i pension och då skrev han ett brev och tackade. Och nu har jag i och för sig inte jobbat de senaste 14 åren. Men att ändå komma undan med det är ju en bedrift i sig. Och det är ju taget till sin spets och folk blir väldigt upprörda och provocerade av detta. Men det är väldigt många i arbetslivet, de gör.

Men gör man rätt saker? Man producerar, men om man aldrig vågar testa, vågar ta risk, så kanske inte det sker någon utveckling. Och jag ser ju det på många arbetsplatser, att det också finns en nollfelskultur. Och särskilt i branscher som är hårt granskade, offentlig sektor framför allt, att då är man så rädd att göra fel. Och kanske för att man har råkat ut för att någonting gick snett och man blev straffad för det. Och där behöver man ju lägga extra krut på att bygga den här kulturen av att det är okej, och det är en del av vårt jobb att det ska gå fel.

Ett sätt att bygga den psykologiska tryggheten i teamet är att sätta sig ner och prata ihop. sig kring vad är fel som är okej, alltså gröna fel, och vad är fel som absolut inte får hända, röda fel. Det här är en metod som de har använt. Den kommer från Leif Denti, som är innovationspsykolog. Han fick den från Salgrenska sjukhusets Barnakut, där de hade satt sig ner. De satte ett väldigt ambitiöst mål att minska väntetiderna. Det var väldigt lång tid som patienter, barn och föräldrar fick vänta.

Målet var att minska väntetiderna med 25-30 %. Då satte de sig ner alla på barnakuten och gick igenom vilka fel är gröna. Alltså okej. Det var sånt som att om någon förälder blir lite upprörd eller det skrivs om oss i lokaltidningen. Så det är okej. Sen var det röda fel.

Röda fel var sånt som att nån tar skada. Här är det på liv och död, för det är inom vården. Att man agerar korrupt. Och så blev det tydligt för alla att det mesta är ändå… Tar vi en risk, så är konsekvenserna bara gröna fel. Det här gjorde att alla tog ett mycket större ansvar.

De vågade testa, prova sig fram, och på ganska kort tid– –så minskade de väntetiderna med över 20 procent. Vilket är stort inom vården. Så att bara ha pratat ihop sig kring vad är okej och inte– –då vet alla. Man har tryggheten att jag har garantier för det här. Det är okej. Det var ju jättesnyggt.

Har du något annat du känner att vi inte har pratat om här som finns i din bok som du skulle vilja att vi pratade om? Ja men jag tänker på det här som jag ofta ser, att man glorifierar genierna. Har du sett det? Ja, definitivt sett det och en annan sådan glorifiering är de här som kommer in och projektet kraschar. De kommer där och säger, ja men jag fixar det här. Och sen finns den här andra personen där projektet inte kraschar utan de hela tiden tänker efter innan, de jobbar och strukturerar, att de har många små misslyckanden och de får ingen kredd i organisationen.

Utan den här stora misslyckandet, men som sedan räddas upp i sista sekunden, de får kredd. Mm. Ja, att man tänker på hur man pratar om sitt företag, sin organisation, sina kolleger. Att det finns, rent statistiskt tror jag att 1-2% av människor är genier. Så det är ju inte så stor chans att vi jobbar med en bunt genier. Men ofta beskriver man sin organisation som att här är vi de mest framgångsrika, de bästa.

Vi glorifierar de här egenskaperna som att här är vi i princip perfekta. Vi är de bästa, här är alla top notch. Och i sådana organisationer så blir det en dubbelskamm när man väl misslyckas. Och man har också sett några forskare på Handels som håller på med ett forskningsprojekt kring det här. Där de har jämfört företag som har den här kulturen med ett statiskt mindset och här är vi genier och vi är födda så här är de bästa. Och sen en annan organisation som hade ett lärande mindset och här lär vi oss hela tiden.

Och det är så mycket tuffare att misslyckas i de här glorifierade organisationerna. För då lever du inte upp till den här standarden. Det är ett dubbelmisslyckande och det skapar ju ännu mer skam. När man gör något som inte går så bra. När förväntningen är att här är vi genier. Så det är bra att ha med sig hur vi pratar om varandra.

Sen ska vi ju ha sunda ambitioner och lyfta varandra. Men att hela tiden förstå och se att vi… Det är en lärande resa. Ingen är fulländen. Har du gjort några misslyckanden som du vill dela med dig av? Egentligen numera när jag misslyckas med nånting- –så försöker jag rama om det till en möjlighet.

Och det har hjälpt mig jättemycket. Så nu upplever jag det nästan inte som misslyckanden längre för att jag tänker, åh här finns en möjlighet, vad lär jag mig? Men tidigare, jag tror faktiskt faktiskt att mina största misslyckanden genom åren har varit allt det jag inte har gjort och det jag kan ångra att jag inte gjorde. Och är det så att man är rädd för att det inte ska gå vägen eller man står inför något som man verkligen vill men kanske skjuter på på så tycker jag att man ska läsa forskning om ånger. Vad människor ångrar. Det är nästan aldrig det som man gjorde och gick snett.

Utan det är nästan alltid det man inte gjorde. Och det är väl någonstans de största misslyckanden att inte göra det vi vill och drömmer om att göra. Och det kan gå fel. Det är okej, men då har vi testat åtminstone. Då kommer vi inte ångra det. Om man vill få tag på dig och ha kontakt med dig, hur gör man då?

Antingen går man in på min hemsida, loalava.se. Eller så går man på LinkedIn. Jag hänger mycket på LinkedIn. Och vill man boka mig som föreläsare… Jag är mycket ute och föreläsare om de här frågorna. Då är det enklast att kontakta Atenas talarbyrå.

Vi lägger in länkar till alla de här sakerna i anteckningarna till avsnittet. Idag har jag fått lära mig mycket och har fått många nya tankar om att våga misslyckas och våga ta steget och se vad som händer och jag hoppas att alla gör det. Stort tack för att du ville ta dig tiden att vara med i Projektledarpodden, Loa. Tack, Mattias. Tack för att du har lyssnat på Projektledarpodden. Hör gärna av dig till oss med idéer, tips och förbättringsförslag.

Det gör du enklast via mail på Lyssnare, Snarbelag, Projektledarpodden.se eller vid det sociala nätverk du föredrar.